Mikaela

jag är inte så stark som jag påstår att jag är eller som alla andra fått för sig. Jag tar åt mig av precis allting, säger ni nånting eller gör nåt mot mig så tar jag åt mig. Jag har känslor som precis alla andra, bara det att jag inte visar mina känslor. Jag vill vara den som inte behöver ha den hjälp som alla erbjuder en hela tiden för minsta lilla sak. Jag är stor å klarar mig själv! Men snart pallar jag inte mer, det är alldeles för mycket som rullar runt i hjärnan: pappa, Mr M & min "lilla" vitlögn... Jag är en dålig människa.

jag vet inte om jag vågar visa mitt känslomässiga jag längre. Är rädd för att ta konsekvenserna... jag vet inte ens om det är tillåtet att släppa allting å bara låta tårarna rinna. JAG KÄNNER INTE MIG SJÄLV LÄNGRE... ( dessutom vill jag ha min pappa tillbaka mer än nånting annat. Jag saknar verkligen att ha en pappa. Jag vill kunna prata om dig utan att få alla dessa förvånade blickar varje gång jag säger att du är borta... JAG VERKLIGEN AVSKYR DET...!)